Säsongssnack med Ida Nilsson efter Fjällmaratonveckan

Foto: Phil Gale/Fjällmaraton

Foto: Phil Gale/Fjällmaraton

TRÄNA tog ett snack med Ida Nilsson som gjorde comeback under Fjällmaratonveckan efter mer än två års frånvaro på grund av en fotskada.  

 – Jag gjorde först lite smålopp i Norge, det första större testet för foten blev Salomon 27K och Fjällmaraton. Det var skönt och kul att det gick bra, säger Ida Nilsson i en telefon från Romsdalen där hon bor i Norge.

Tanken var att Ida skulle springa Peak Performance Vertical K och Kia Fjällmaraton 45K under Fjällmaratonveckan.

– Salomon 27K bestämde jag ganska sent att jag skulle springa. Jag kände att jag behövde göra ett bra långpass innan Fjällmaraton, som jag satsat på i träningen. Just långpass har varit svårt att få till på grund av foten. Jag tänkte att det var lika bra att testa, om det inte hade gått bra, hade det absolut inte funkat med Fjällmaraton. Under loppet kände jag mig seg, jag hade tränat på ända fram till tävlingen. Det var tur att jag kom ifatt (Louise Lindström) på slutet och vann, säger Ida Nilsson.

I vertikalen, från Åre torg till Åreskutans topp, slutade hon fyra, 25 sekunder efter sin snabbaste tid på loppet som hon gjort för fem år sedan.

Foto: Collinge/Gale/Fjällmaraton

Foto: Collinge/Gale/Fjällmaraton

Du vann både Salomon 27K och Fjällmaraton, vad tänker du om det?

– Inför Fjällmaraton hade jag vilat ett par dagar och kände mig som vanligt inför ett lopp. Jag gick hårt från början, jag blev förvånad att jag vann med så mycket, tänkte att det blir hårt när det kändes så i början. Men det är alltid hårt uppför Ottfjället, det är den jobbigaste delen, sen blir det lite kortare backar.

I år var det en delvis ny bansträckning, med mål i Ottsjö istället för Trillevallen.

– Det kändes att nya banan var länge och tuffare, nästan 46 km. Jag var inte van vid det, tröttare dagen efter ett maraton än jag brukar vara. I slutet av loppet såg jag bakåt att ingen var nära, det är alltid skönare att kunna springa lite mer avslappnat på slutet, även om det är jobbigt kan man spara några procent.

Hur kändes det den här gången jämfört med förra gången du sprang och vann Fjällmaraton 2017?

– Jag tror jag sprang ungefär lika snabbt. Något år slängde jag in det efter en ultra helgen innan, men då var jag så pass tålig på långa sträckor, genomtränad och det var bara att göra. Nu kan jag ha några bra dagar, men saknar grunden med mängd och långpass.

Till år har Ida fått lämna det internationella Salomonteamet som hon tävlat för sedan hon slog igenom med en vinst i Transvulcania 2016. I år tävlar Ida för sin gamla friidrottsklubb Högby IF.

 – Jag är helt själv, har ingen uppbackning alls.

Fjällmaraton är stort i Sverige och i årets lopp mötte hon bland annat Fanny Borgström och Johanna Åström som tävlar internationell.

– Jag måste springa och prestera på några internationella lopp. För framtiden måste jag göra några lopp i Europa.

När vi pratas vid är det söndag eftermiddag och under helgen har hon sprungit två norska motbakkelöp, bland annat Skåla Opp.

– Det gick inte så bra. Men det är skonsamt att springa uppför, bra träning och en fin tävling. Det blev ganska mastigt på Fjällmaratonveckan, efter det känner jag att jag behöver vila foten.

Hur ser säsongen ut framöver?

– Nu har jag planerade tävlingar varje helg. Jag försöker att göra konsekvent bra lopp och dra in lite pengar så det går att överleva.

I planeringen finns Ultravasan 45, Idre Fjällmaraton och eventuellt något maraton i Europa.

– Sedan ska jag ha en träningsperiod och springa två maraton i Spanien, i Baskien i september och Ultra Pirnieu första helgen i oktober. Jag hoppas också göra i Templiers tredje helgen i oktober.

I år är trail-VM inställt, men flyttas eventuellt till februari. Om det blir av satsar hon på att springa.

– Det är härligt att vara tillbaka, men ett pysslande! Foten är kanske 80 procent bra. Jag försöka göra så noga träning som möjligt, att hålla balansen med vad som är möjlighet, helt enkelt göra det bästa av det jag kan göra.

Själva träningen skiljer sig en del från hur hon tränade innan skadan.

– Först och främst har aldrig tidigare haft en träningssäsong i löpning förutom, 2019 när jag valde bort skidsäsongen. Innan har det varit så många lopp, och jag har gått nästan direkt från vinter och skidalpinism till att började tävla i och Transvulcania som jag hann med. Det är ett speciellt sätt att leva som elitidrottare att nästan bara tävla, att inte ha någon period att bygga upp någonting. Då handlade det bara om att försöka hålla sig flytande, prestera och prestera.

 – Det är väldigt trevligt att köra mer intervallpass, jag har inte kunnat göra så många långpass. Det är jättekul att komma tillbaka till det, lite mer som jag tränande innan i friidrotten. Passen behöver inte vara längre än 1,5 timme, så jag kör ofta två kortare pass per dag. Blandade med cykel också.

Landsvägscykling som varit en stor del av alternativträningen under skadeperioden finns kvar, men i mindre mängd.

 – Under ett par veckor i våras när jag fick jag ett bakslag med foten cyklade jag, men nu blir det två pass i veckan för att få in mer mängd, jag har inte sprungit mer än 10 mil i veckan än. 

Text: Emma Alzén

//

I TRÄNA 2021 – en antologi om löpning skriver Ida Nilsson om "Det långa loppet". Om idrottslivets med- och motgångar och resan tillbaka efter hennes skada. Magasinet TRÄNA kan du beställa HÄR!